Jennhys blogg

Jag har gått i 38 dagar och undrat vart jag ska ta vägen, undrat när det skulle bli bra. Jag föll pladask på mina bara ben när han ignorerade mig. När jag smsade flera gånger om att jag inte kunde leva utan honom, men han svarade aldrig. Han sa att det var meningen, det som hände, han var känslokall med andra ord.

Jag dog av tanken att han mådde bra, att han var lycklig utan mig. Men efter att ha pratat med min kära Evelina så började jag må bra, jag började se frammåt. Jag började skratta istället för att gråta. Jag tänkte inte på honom på flera dagar, inte ens lite och jag var så stolt över mig själv, så himla stolt. På vägen vann jag tillbaka min bästa vän som jag förlorade under tiden då jag hade honom. Jag plockade upp en massa förlorade vänner på vägen, och jag kände att livet leker. Jag hade fått mitt liv tillbaka igen, och det kändes så fritt, och så bra.

Eftersom han mådde bra så mådde jag ännu bättre. Det var så bra, båda två mådde bra. Sen fick man höra från alla håll och kanter att han inte gjorde det. Att han mådde dåligt. Jag blev ledsen, för det var mitt fel. Dagarna gick och jag började se framför mig hur vi träffades på nytt, hur allt blev bra. Det var bara en dröm, som blev till verklighet.

Att jag vågade gå fram till honom i Fredags, att jag vågade ta det steget, det förstår jag inte själv. Jag har känt i en månad att jag inte känner honom längre, men i fredags så märkte jag att det är just det jag gör. Jag känner han från grunden, även om det ibland inte känns som det, men jag känner honom så himla bra. Och han känner mig, han vet allt om mig, hur kunde vi glömma bort hur bra vi egentligen känner varandra?

Hade jag inte träffat honom i fredags, hade jag bara gett upp med att prata med han den dagen, då hade han inte legat i min säng idag. Då hade inte vi blivit tillsammans idag. Utan då hade han fortsatt att ignorera mig. Vi ser detta som våran ''paus''. En paus som jag tjatade på honom att vi behövde men han lyssnade inte, nu är det gjort. Nu har det gått en månad och en vecka och vi har börjat sakna varandra igen, börjat längta efter varandra.

Alla får säga vad dom vill, jag bryr mig inte om det som sägs för jag älskar Pontus. Det spelar ingen roll all skit vi fått gå igenom tidigare, det som spelar någon roll, det är att vi älskar varandra.

Trackback-URL för detta inlägg: