Jennhys blogg

Jag måste nog gå vidare, jag måste nog glömma allt fast jag inte vill. Jag är inte säker än, men såhär kan det inte vara längre. Han bryr sig inte, det spelar tydligen ingen roll för honom för det märks inte. Jag vet inte hur det kunde bli såhär, vi var utan varandra i 38 dagar och under dessa 38 dagar blev vi båda två helt olika personer. Men det som händer har en mening, kanske är detta en mening med att våran tid är förbi? Även om jag inte vill se det så, så måste jag faktiskt öppna ögonen.

Jag skulle kunna sitta i evigheter och bara skriva, för jag har så ont just nu och måste få ur mig det. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men jag kan känna hur ont det gör i hjärtat. Det känns som att jag sviker mig själv, och delvis sviker jag ''oss''. Men vad ska jag göra? Det känns som att jag sitter på ett berg, längst upp och jag sitter där och hänger över stupet och väntar på svar från honom, säger han att han vill ha mig, och visar han det genom att verkligen anstränga sig så tar jag mig upp igen, säger han motsatsen så faller jag ner från stupet för då spelar ingenting någon roll längre. Och egentligen spelar det ingen roll om vi väljer att gå vidare för jag klarar det. Det handlar bara om vad han vill, och det vet jag inte. Enda anledningen till att jag står kvar är för att jag vill veta vad han vill, annars går jag, enkelt. Jag har klarat detta en gång förut så jag vet att jag klarar det en gång till. Tycker bara att det är så synd, ''vi var dom som de flesta såg upp till''. Han och jag, det var kärlek i högsta grad. Det är helt obeskrivligt hur det kunde försvinna, och delvis hur vi lät det försvinna. Jag tycker det här är jätte jobbigt, jag går under och jag känner verkligen hur jag inte orkar göra något. Jag orkar inte göra någonting. Varför förstår han inte? Varför tar han det inte seriöst och bara bryr sig som han brukar? Det är en anledning till att han inte är värd min tid, för han bryr sig inte. En tjej som bryr sig om en kille över hela sitt hjärta men som inte får något tillbaka av det, det är helt seriöst inte värt det. Jag har sagt det till så många andra tjejer förut, och det har känts så enkelt för mig att säga det då, men det är det inte, inte nu när jag väl står där dom en gång stod. Först och främst tänker man på vad han vill, och allt man vill veta är vad han vill, och vill ha ha en så stannar man trots att man skulle kunnat må så mycket bättre utan allt, att man skulle må bättre av att börja om, samtidigt som man också vet att man skulle må bra med honom ibland. Det är så komplicerat, jag vet att det skulle bli lättare om jag släppte taget, jag önska jag kunde det också och det kan jag men jag vill inte. Hade jag släppt taget hade jag fått slippa allt det här, och bara av det skulle få mig att må så himla mycket bättre, men jag vill inte, det är det.

Trackback-URL för detta inlägg: