Jennhys blogg

Du fanns där varje vecka, varje dag, varje timme, och varje minut redan från första början. Du var inte den som gjorde mig lycklig, eller den som gjorde mig glad, du var den som fick mig att leva, den som fick mig att vilja leva. Vi kunde prata i oändlighet om precis allt och vi förstod varandra, som om vi låg på samma nivå. Jag saknar dom vi var då och det vi nu delade. Du gjorde det inte enkelt för mig genom hela livet, men du räddade mig just då, du tog emot mig just då som jag behövde någon som tog emot mig. Du var den jag kände minst, ändå så var du den enda som lyckades rädda mig.

Trackback-URL för detta inlägg: