Jennhys blogg

Ju mer man skriver det, ju mer sant är det. Jag är kär i Pontus, min älskade Pontus. Jag älskar han så fruktansvärt mycket, min kärlek till honom skulle kunna rymma ett helt hav istället för vatten. Jag vill inte vara någon annanstans än i hans famn. Jag finner inte ens ord, varför ska det vara så svårt? Att kunna beskriva på pricken hur man känner för den mest betydelsefulla människan som man har i sitt liv? Jag har bara lust att gråta, och jag blir tårögd så fort jag tänker på att en dag så försvinner han i från mig. Det var så säkert förut, vi hade varandra, det var vårt liv och det skulle vara så föralltid. Nu känns det som att det kan ta slut när som hellst, att vi bara kan försvinna ifrån varandra bara sådär helt plötsligt.

Det är egentligen helt otroligt att det blev han och jag från första början, att allt började med hur snäll han var mot mig, och sen ledde det till veckor, månader och ett år. Att något så litet, kan bli så stort, att något som inte ens finns, kan bli något. Han och jag, vi blev en tillsammans. Gud vad jag älskar han. Han är både min pojkvän, bästa vän och bror, det känns verkligen som det och det har det alltid gjort. Texten känns helt meningslös för jag kommer inte fram till något, jag är helt tom, men ändå så full av en massa känslor som jag bara inte kan få ut i ord.