Jennhys blogg

Det är vad jag skrev till Jossan igår.

Det känns som att det inte spelar någon roll vad vi gått igenom, det spelar ingen roll hur många gånger vi bråkat eller sårat varandra. Det spelar ingen roll så länge jag har chansen till att vara med honom, stå vi hans sida, hålla hans hand. Vi har varit med om så mycket som borde ha dödat oss för längesen, men kärlek är kärlek och även om jag inte vågar tro på att kärlek existerar så måste jag nog göra det. Jag själv kan inte ens beskriva hur mycket jag älskar honom, jag har nog aldrig älskat en människa såhär mycket som jag älskar Pontus.

Vi gjorde slut, men vi blev tillsammans igen och bara det säger något. Jag vet inte vad som kommer att hända, det vet ingen, men det spelar ingen roll. Bara jag just nu får vara med honom, som vanligt.

I morgon har vi varit tillsammans i en månad,(egentligen 1 år & 3 månader) en månad som känts som flera år. Det sägs att tiden går sakta när man har tråkigt och det må ha varit en tråkig månad eftersom vi knappt varit med varandra. Det är också det som är så sorgligt, förut innan det tog slut, ja för två månader sen så var vi med varandra varje dag, vi sov med varandra varje natt och vi kunde inte vara utan varandra. Idag har det gått en vecka sen jag såg honom sist, kan ni tänka er, EN VECKA. Det är så hemskt hur det ska behöva förändras så mycket på bara en månad. Vi må inte vara beroende av varandra längre, för att vi inte vågar. Jag vågar inte, för jag är så rädd att fastna i det igen och inte kunna ta mig ur det sen. Men det kanske är värt det?

Jag önska bara man kunde spola tillbaka tiden, till den tiden då han var min och jag var hans. Då jag inte behövde dela honom med hela världen.

Trackback-URL för detta inlägg: